”Konstnärer är bara parasiter”

En afton fick vi besök av en till synes välsituerad herre. Han ville tala med mig och försökte förklara nödvändigheten av att jag fick ett riktigt arbete, för konstnärer var bara parasiter. Han räknade med att jag skulle svara honom, men det gjorde jag inte. Jag kände bara en inre vrede av att sitta där och höra på hans snack. Det gick en veckas tid och en förmiddag när jag satt och spelade på mitt piano ringde det på ytterdörren och när jag öppnade stod han som hade varit och talat med mig utanför. ”Nu skall du in och undersökas!”, sa han och i vrede stängde jag fort dörren, men han satte en fot emellan och trängde sig in i hallen. ”Du är sexton år nu och skall ha ett riktigt arbete”, konstaterade han och tillade: ”Packa nu ner de saker du vill ha med dig. För nu skall vi nog plocka konstnärsgrillerna ur huvudet på dig!” Snabbt smet jag till köksdörren, öppnade den och sprang ut genom porten till sidogatan, men han var mig i hälarna och hann ifatt mig, vred mina händer bakom ryggen och drev mig tillbaka in i huset.

Jag undrade om han var helt normal och fann det därefter klokast att rätta mig efter honom, packa och göra mig klar. Därefter ringde han efter en taxi och snart var vi på väg till det stora sjukhuset, där jag hörde dörren låsas bakom mig. En sjuksköterska klädde av mig, gav mig en nattskjorta och höll fast mig medan en annan sjuksköterska såg till att jag drack en massa vatten till de små vita tabletterna de gav mig. Därefter låg jag i sängen och kände mig allt sömnigare och undrade om de tänkte förgifta mig och vad det hela gick ut på. Senare på dagen fick jag mjölk och sov tills vi fick kvällsmat, men jag var för sömnig för att äta något. Nu blev det en utmaning för mig att slippa ta de små vita tabletterna. Jag låtsades som om jag svalde dem och drack vatten till, men behöll dem under min tunga och spottade ut dem i en servett när jag åter var ensam. Varje vecka spolade jag ner dem i toaletten och när läkarna gick ronden höll jag mig stilla varpå underläkaren, som i regel försökte irritera mig, konstaterade att tabletterna hade hjälpt och därför skulle jag fotsätta äta dem. Vad de var bra för vet jag inte och fick heller inte veta…

En dag framförde samme underläkare, medan han stod och studerade mig, att han skulle hålla ett föredrag om mig i auditoriet och därför var det nödvändigt att jag var närvarande för demonstration vilket jag blankt nekade. Han tillkallade då en vaktmästare som mot min vilja gav mig det nödvändigaste i klädväg och med tvång ledsagade mig tillsammans med läkaren till auditoriet: en cirkusliknande stor sal med många sittplatser omkring och nedanför en scenplats för nu, mitt framträdande. Här satt jag med en vaktmästare bakom min stol och begloddes av blivande läkarkandidater och sjuksköterskor medan han förklarade att de ville lösa mig från mina inbitna önskningar att bli konstnär och att de förbjöd mig teckna, måla, skriva och dikta och att de gav mig brommixtur varje dag. Hädanefter blev jag ännu mer på min vakt mot läkare och mot vad de kunde hitta på. Jag hade lyckats på tag i skrivpapper och en blyertspenna, så jag intog en bestämd ställning jag kunde behålla under dynan i sängen, när jag nu tränade mig i att skriva dikter eller teckna idéer jag fick.

Då jag kunde fördriva tiden med att läsa fann jag en bok som jag kunde gömma mina studier och skisser i. Ställningen föreföll emellertid intressant för läkaren, varför han en dag mötte upp med en fotograf som skulle ta bilder av mitt till synes nya ”beteendemönster”. Efter ett par månaders uppehåll i denna ångestbetonade miljö fick jag lov att mottaga besök av mina syskon. De hälsade på mig vid juletid när miljön var ytterst depressiv för mig, vilket jag inte vågade tala om. Detta för att undgå att få förhöjd ranson av de små vita tabletterna , vilket skulle göra det svårare att smussla undan dem. En fördel var att de lätt upplöstes i vatten, när jag spolade ner dem i toalettstolen. Min äldsta syster, 15 minuter äldre än sin tvillingsyster, var nu färdigutbildad barnpedagog och psykolog. Min andra syster gifte sig och flyttade till en närliggande kommun, men ene bror som nu var färdigutbildad inom köpmannabranschen hade förlovat sig med en hotellägardotter och min äldste bror var också färdig med sin utbildning och skulle snart gifta sig. Själv längtade jag efter att få börja mina konststudier och slippa ut från detta skräckkabinett som påverkade mina nerver mer och mer för varje dag.

Efter två månaders studier av mitt beteendemönster fann läkarvetenskapen att jag behövde frisk luft och hårt arbete. Uppehållet på sjukhuset hade inneburit en ständig rädsla för mig, bland alla dessa mer eller mindre sjuka människor och all oro som omgav mig. Och under tiden jag var där nekade jag av ångest att intaga mina måltider på andra ställen än i min säng.

Ur Börge Elwi Carlsons bok ”Svag för utmaningar”.